14 fairtrade är fler än 33 chockrosa dödskallar

Vurmat: Barista
Adress: Södra Förstadsgatan 24, Malmö
Kontakt: 040-97 26 06, barista.cc

En klok, ung man sa en gång att vi borde slopa det här med miljömärkning och i stället stämpla icke-ekologiska produkter med giftmärkning. Radikalt, kan tyckas, men varför inte? Varför ska medvetna odlare och producenter belastas med certifieringsavgifter och andra merkostnader, när deras kollegor som gör jobbet på det, så kallade, traditionella viset ostraffat kan fortsätta att maxa vinsten med pressade priser och sämre ekoarv? Varför ska något som är vetenskapligt utdömt och som alla – nå, de flesta i alla fall – inser inte håller i längden få fortsätta att utgöra normen? Det är hög tid att ändra på ordningen. Bort med svanarna. Bort med pilgrimsfalkarna, EU-blommor och allt vad det heter. Det är dags att plocka fram en dödskalle i kräkgrönt, magenta och chockrosa.

På Barista har de fattat detta, inte med dödskallemärkningen, utan med hållbar konsumtion. 2006 sjösattes idén om en kafékedja som kombinerar etiskt ansvar med gediget hantverk och bra priser. Fem år senare finns de på 14 ställen i tio städer, med ytterligare tre kaféer i startgroparna. Så något måste de göra rätt. Å andra sidan finns Espressohouse på 33 ställen bara i Stockholm, och vad dem anbelangar är det svårt att hitta särskilt många rätt. Det enda sättet att veta riktigt säkert är att själva hugga in, så vi beger oss till sommarsurriga Södra Förstadsgatan för att göra just det.

Innanför dörren är det trångt och att få en överblick över utbudet utan att vara i vägen för in- och utpasserande eller kön fram till kassan är praktiskt taget omöjligt. Till slut ger vi upp, tråcklar oss förbi ledet och ställer oss i kön, i hopp om att vi lyckas bestämma oss mellan nu och vår tur. Och vi lyckas. På dryckesfronten blir det en vaniljlatte, en vetegrässmoothie, en blåbärssmoothie och två chailatte varav en är rättvisemärkt, allt till det enhetliga styckpriset på 39 kronor. Till det beställer vi en grillad focaccia med mozzarella och pesto för 69 kronor, en macka med manchego och kvittenmarmelad för 59, en bit chokladmoussetårta för 32 och ett stycke skogsbärspaj för 34. Sedan kan vi inte låta bli att be om en bit pekancheesecake, även den för 34 kronor.

Vi balanserar våra grejer på en bricka och sätter oss vid ett ledigt bord. Lokalen är enhetligt inredd med jordiga färger och rundade former från golv till tak. Allt ramas sedan in med ett oförargligt bakgrundsskval från högtalarna, som då och då punkteras av små, arga tjut från de blinkande polletterna vilka låter meddela att maten är klar. I väntan på att vår ska stämma in i kakafonin börjar vi med det kalla.

Brödet till manchegomackan är en ganska ljus råghistoria som påminner lite om bakgrundsskvalet. Manchegon är förhållandevis mild och får välbehövlig draghjälp från den peppriga ruccolan. Men var är kvittenmarmeladen? Vi öppnar, dissekerar och gräver runt. Om den över huvud taget existerar är den så välassimilerad att Jimmie Åkesson skulle slå frivolter av glädje i sin Blekingedräkt. Vi vill i stället slå frivolter för vetegrässmoothien. Den halmiga färgen gör kanske inte det bästa intrycket, men det sötsyrliga ger precis den energikick som utlovats. Framför allt är det skönt att slippa banansmaken, som annars lätt blir dominant i liknande byggen, ett problem som blåbärssmoothien tyvärr dras med. Men det faktum att den kommer i engångsglas som är tillverkat helt och hållet av majsstärkelse förlåter nästan allt.

Vår lovsång för engångsglasen avbryts av tjutet från polletten och vi går och hämtar det varma. Focaccian är frasigt grillad, med en generös dos av pesto, mozzarella och soltorkade tomater. De senare är, liksom peston, ekologiska och smakar för ovanlighetens skull mer tomat än marinad. Vi säger ”ja tack”. Det grillade brödet ligger på en bädd av bulgursallad, innehållande kikärtor, rödlök, russin och gurka. Den finhackade rödlöken har en föredömligt tillbakadragen roll; den ger precis så mycket kropp som vi vill, utan att det blir rödlökssallad av det hela.

Vaniljlatten är mer latte än vanilj, vilket är trevligt. Vi har aldrig förstått storheten i skummad, tunn vaniljsoppa på glas. Den här är mjölkig, men inte blaskig, vaniljig, men inte dränkt i sötma. Det är däremot den ena chailatten, den som inte är fairtrade-märkt. Chaismaken är tydlig, men ganska endimensionell. Vi saknar såväl ingefäran som kardemumman, men tar den för vad den är och blir ganska goda vänner med den – i fem klunkar. Det är ungefär så mycket socker som vi klarar av. I stället dyker vi in på den rättvisemärkta artfränden. Den sägs vara syrligare. Vi ställer oss tveksamma till valet av ord. Mindre sött är inte nödvändigtvis syrligt. Däremot är den märkbart krämigare, och hade bara chaismaken legat i själva latten i stället för att pudras på i efterhand, hade vi haft en fullträff.

Med den första chailatten i färskt minne känner vi att tre gånger sötsaker som avrundning kanske inte var så genomtänkt. Men vi tar djupa andetag, tänker på alla friska sallader som står på tur efter den här sockerfesten, och vulgar loss. Den knäckiga pekanhistorien är utan tvekan mödan värd. Med facit i hand hade det nog räckt med den, eller möjligen tre bitar av den. För chokladmoussetårtan visar sig lite väl mycket från sin fasta sida för att kunna passera som porös, och skogsbärspajen är lite för blåbärig för att något annat ska lyckas bryta igenom. Inte är den färgmättade vaniljvispen till någon större hjälp heller, i synnerhet inte när den efter en stund flyter ut till en rinnig sås.

Höga på socker, mätta på fett och med grillos i både kläder och hår ger vi oss ut i sensommarsurret. Det blir ingen lunch som går till historien, eller som vi ens kommer att minnas om tre veckor. Men å andra sidan, hur många sådana luncher kan man räkna upp på rak arm? Som avbrott i vardagslunket funkar det bra, som paus en söndagseftermiddag likaså. Och som ett etiskt medvetet alternativ bland alla koffeinstinna vattenhål, definitivt, även om det finns en hel del att putsa på vad gäller det personliga uttrycket. Fast det är väl lite av kedjornas förbannelse, etiskt medvetna eller inte.

Vurm